Trevligt med vänner som kommenterar. Återigen blev jag inspirerad att skriva ett inlägg. Han skrev: ”om Monstret är Buddanatur tappar Buddanatursbegreppet sitt positivt laddade innehåll; alla tillstånd blir till gudomliga delar av Alltet = värdenihilism”. Fast nej, jag håller inte med om den tolkningen, framförallt för att upplevelsen av det Absoluta, av Buddhanaturen, är så alltigenom positiv. Genom historien har många människor skrivit om den upplevelsen, ofta i religiös kontext, mystiker ur olika religiösa traditioner, men också helt utanför det religiösa. Människor som spontant fått en upplevelse av att lösa upp sitt lilla ’jag’ och bli ett med alltet. Genomgående är att det delvis är svårt att sätta ord på just för att upplevelsen ofta är paradoxal och bortom begreppen men de ord som ändå ofta återkommer är en allt övergripande kärlek, en oändlig kärlek, sällhet och så vidare. Det paradoxala är ofta upplevelsen av att motsatser transcenderas, yttre och inre upplöses: ’allt är här’, tiden upphör: ’allt är nu’, och, som har bäring på inlägget idag, ont och gott bär inte längre den mening vi normalt lägger i dem, alltså ’Monstret’ och ’Gud’ blir ett. Det omisskännligt positiva kan vi kanske tolka som reaktionen på friden som inträder: kriget mellan det ’onda’ och det ’goda’ har upphört, och en djup frid inträder i dess ställe.
0 Comments