Jag ser att det är mer än ett år sedan, snart 1,5 år sen jag gjorde något inlägg här, men det beror inte på någon brist på saker att skriva om men snarare någon brist på motivation. Varför skriva liksom? Det har väl inte förändrats så varför skriva nu? Det är svårt det där, varför gör vi som vi gör? Kanske själva frågeställningen är viktigare än svaret. Det är som när vi sitter med den kanske mest klassiska koanen i zen: ’Vem är jag?’ Det kan komma många olika svar … men släpp dem, gå vidare, det är när du inte har några svar kvar, när det börjar bli alldeles tomt, som du kanske verkligen närmar dig den djupare sanningen. Jag vet inte, men jag följer tråden, Ariadnes röda tråd fast jag kanske anar att den i det här fallet är oändligt lång. Keep on keeping on. Det känns i alla fall som betydligt sannare än allt jag kan formulera i bokstäver på ett papper eller på en skärm. Fastna inte i något svar, fortsätt vara helt öppen för vad som kan vara nästa steg.
Den här sommaren innehöll något av en revolution som jag inte heller kan se konsekvenserna av. Första veckan i augusti var jag på en workshop i Köpenhamn med Genpo, måndag till fredag, 10 till 14. På tisdagen berättar han om hur han tidigt i våras, i dialog med Charlotte (hans fru, som också är munk i Genpo’s lineage) brottades med det faktum att hon aldrig skulle ’submit’ till honom som lärare … och ur det föddes insikten i honom att det var han som skulle ’submit’ till henne, varvid han gick ner på knä inför henne och gjorde just det. Det blev som ett hugg rakt in i mitt hjärta, det kändes rent fysiskt, något tog verkligen tag i mig och det utlöste närmast en jordbävning i mitt inre, det var bokstavligen så att hela mitt inre skakade. Jag vet inte hur länge det pågick, min tidsuppfattning och mitt tänkande var på något sätt utslaget. Jag vet att jag pratade med Genpo och de som var i rummet men har inget riktigt minne av vad jag sa. När tankarna började komma tillbaka vet jag att det gick runt i mig ’I was the barrier’, ’I was the barrier’, och inte mycket annat. Så småningom började jag förstås reflektera över det hela. Jag fattade det som att den här barriären jag syftade på var den som jag alltid upplevt hade funnits mellan mig och Genpo. Han hade tidigare pratat om den barriär han hade upplevt i förhållande till sin lärare innan den försvann i.o.m hans ’daikensho’ (för för långt att beskriva den termen här men den kallas också ’Great enlightenment’ till skillnad från en ’kensho’ som kan vara en tillfällig upplevelse av upplysning, en glimt).
I vilket fall upplevde jag de närmaste dagarna därefter som att mitt hjärta var än mer öppet, just mindre barriär mellan mig och världen, mer känslighet, mer sårbarhet. Det var bara att tacka och ta emot: ’Gratefulness is the heart of prayer’ som Brother David Steindl-Rast uttryckte det en gång. Det känns som att det är där vi ska vara, i en hel öppenhet mot världen. Kanske mer smärtsamt ibland när vi verkligen känner lidandet i världen men också så vackert och fullt av liv.
Apropå tacksamhet: Jag gick också en annan intressant kurs via nätet april – juni. The 45 days challenge to awakening, Jeffrey A. Martin et.al (https://45daystoawakening.com/landing-page1594666682471) Kan verkligen rekommenderas. Baserad på åratals vetenskaplig forskning kring vad som de facto hjälper folk att flytta sig från en grundläggande upplevelse av att ’någonting är inte okey’ till tvärtom, allt är grundläggande ok. ’Fundamental Wellbeing’ som är deras publika term för vad de i akademiskt språkbruk kallar PNSE = Persistent Non-Symbolic Experience. Även om jag upplever att jag befinner mig på en sån plats sen 2006-07 så innebar kursen an fördjupning + insikt om fler verktyg som jag i min tur kan erbjuda dem som vänder sig till mig för att få hjälp, i egenskap av munk eller terapeut. Apropå tacksamhet för att det var en av de övningar vi gjorde dagligen, ta fram olika saker som jag kan vara, eller snarare är, tacksam för.
0 Comments