En vän kommenterade mitt förra inlägg i bloggen på min Fb-sida. Han skrev ”Kanske är Monstret inom oss lika starkt som Buddanaturen?” Jag svarade spontant ’No competition what so ever’, och även om jag håller det för sant så kände jag ju snart att jag måste lägga ut texten lite. Det är ju inte riktigt så enkelt, eller kanske snarare, det kan missuppfattas. Vad jag menade var förstås att det inte kan vara någon tävling om vad som är starkast, Monstret inom oss, eller Buddhanaturen, eftersom de inte kan jämföras på något sätt. Monstret inom oss, och jag tror de flesta förstår vad som avses, är förstås alla de mer otäcka delarna av vårt ego, de som kan ta brödet ur den hungrandes hand, gå bakom ryggen på sin syster eller spotta på tiggaren. Vi har alla varianter av skuggsidan inom oss, otrevliga sidor som vi helst inte vill kännas vid, eller i de värre fallen, njuter av att uttrycka. Inom kristendomen var det de sju dödssynderna, inom buddhismen talar vi om de tre gifterna, aggressionen, begäret och dumheten.
Vad är då Buddhanaturen? Det är svårare eftersom vi egentligen inte kan sätta ord på den, vi kan inte definiera den som ett begrepp, den är paradoxal och kan egentligen bara erfaras bortom det diskursiva tänkandet. Den är bortom vårt lilla jag, vardagsjaget som vi oftast identifierar oss med, det begränsade avskilda jaget som egentligen bara är ett begrepp utan verklig existens. Buddhanaturen är samtidigt bortom allt, och är allt, är allt och ingenting på samma gång. Ja, jag sa ju det. Det blir paradoxalt eller helt enkelt gallimatias när vi ska sätta ord på det som inte kan definieras i begrepp. Bara erfaras. Alltså kan vi inte jämföra monstret inom oss med Buddhanaturen, monstret är en del av den totalitet som Buddhanaturen omfattar.
Vi kan också fråga oss om Monstret inom oss är starkare än våra kärleksfulla sidor? Dalai Lama lär ha sagt något i stil med att det samtidigt på jorden är många fler som kramar varandra än som slår ihjäl varandra. Ja, jag tror nog att vår välvilja i allmänhet är starkare än vår illvilja. Dessutom verkar det som att medkänslan generellt växer i världen även om det går långsamt. Professor Steven Pinker skriver i The better angels of our nature om hur våldsanvändningen minskar i världen över tid, både i mikro- och makrorelationer. Han har studerat området både historiskt och i närtid.
0 Comments